För nästan 500 år sedan skrev Paracelsus (1493-1541): "Dosis facit venenum." (fritt översatt "Dosen gör giftet.") Sambandet mellan dos och respons (effekt) är fortfarande en av de mest fundamentala sanningarna inom toxikologin (läran om gifter), men ibland glöms det bort när vi diskuterar miljölarm och kemikalierisker. En konsekvens av detta är också att all miljöriskanalys är mer eller mindre kvantitativ till sin natur.

En fördjupad riskbedömning består därför av olika delar. National Academy of Sciences i USA föreslog 1983 (Risk Assessment in the Federal Government: Managing the Process) följande indelning:

1. Faroidentifiering
2. Farokarakterisering (dos-responsanalys)
3. Exponeringsbedömning
4. Riskkarakterisering

Farodentifiering, eller faroanalys, är en bedömning av ett ämnes eller en produkts potentiella möjligheter ("inneboende egenskaper") att framkalla skada för hälsa eller miljö. Bedömningen baseras på resultat från undersökningar av ämnets biologiska effekter, allt från enskilda arter till hela ekosystem, samt fysikaliska och kemiska egenskaper (som bl.a. styr fördelning och spridning i miljön). Det innebär att kunskap från flera olika fält måste beaktas och fogas samman, t.ex. epidemiologi, toxikologi, ekotoxikologi och miljökemi.

Farokarakteriseringen, eller dos-responsanalysen, syftar till att fastställa vilken dos/mängd som orsakar skador och hur en förändring av dosen inverkar på skadefrekvensen. Det var tidigare vanligt att utgå enbart från deterministiska samband och fastställa icke-effektdosen (NOEL) eller lägsta effektdosen (LOEL), som sedan delades med en osäkerhetsfaktor för att fastställa det tolerabla eller acceptabla dagliga intaget (TDI/ADI). Numer används ofta statistiska modeller för att analysera hela dos-responssambandet, och fastställa "benchmark-dosen".

Ett stort problem är hur dos-responssambanden ska översättas mellan arter, exempelvis från djurförsök till människa, och mellan olika typer av exponeringssituationer. Under senare år har dock en ökad grad av samsyn uppnåtts inom området, med ett ökat fokus på kvantitativ modellering. Med fysiologiskt baserade farmakokinetiska modeller (PBBK) så uppnås en bättre beskrivning av skillnader i upptag och fördelning mellan individer och arter.

"Dosen gör giftet" så exponeringsbedömningen är en minst lika viktig del av en riskbedömning som de inledande stegen med att identifiera miljörisker och skatta dos-responssamband. Exponeringsbedömningen utgörs till stor del kvantitativa skattningar av storleken och omfattningen på exponeringen. Frågor som behöver besvaras är: Vilka som berörs (populationens storlek), vilka exponeringsvägar som förekommer (t.ex. luft, vatten eller födan), hur spridningsbilden ser ut och hur exponeringen varierar över tiden.

Riskkarakteriseringen är den sista delen av riskbedömningen. Här redovisar riskanalytikern sina slutsatser och beskriver vilka effekter som kan antas uppstå i en befolkningsgrupp, eller en del av miljön, till följd av en faktisk eller förutsedd exponering. Den framtagna och sammanställda informationen bör presenteras överskådligt och begripligt. Helst bör detta ske i form av kvantitativa riskuppskattningar. Simuleringar av möjliga utfall med "Monte Carlo-metodik" är ett användbart hjälpmedel som ger en helhetsbild av osäkerheten. Det kan därför förutses att denna form av sannolikhetsbaserad eller "probabilistisk" riskbedömning kommer att få en ökad betydelse framgent.

Semikvantitativa metoder, t.ex. riskmatriser och riskindex, har också användning inom miljöområdet. Syftet är då att rangordna ("riskklassa") olika alternativ eller utfall med avseende på sannolikhet och konsekvenser. Bedömningskriterier för ämnens miljöfarlighet och klassning av föroreningsnivåer i mark och vatten är två exempel på hur semikvantitativ metodik används.

Riskkommunikationen är en integrerad del i hela riskanalysprocessen och betecknar informationsutbytet mellan de som berörs av riskanalysarbetet och riskanalytikerna. Kommunikationen påverkas i hög grad av att risker kan uppfattas, upplevas och tolkas mycket olika beroende på vilket perspektiv betraktaren har. Riskperceptionen, hur vi uppfattar risker, varierar också beroende på den aktuella situationen. Det är då väsentligt att planera och genomföra all riskkommunikation som en tvåvägsprocess, där de som berörs inte bara "serveras" det färdiga resultatet utan även får insyn och ett rimligt inflytande på hur riskanalysen utförs.

Miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) är ett bra exempel på hur ett sådant tvåvägsförfarande har institutionaliserats i lagstiftningen. Miljöbalken innehåller tydliga krav på hur hälso- och miljörisker ska utredas och kommuniceras, både avseende verksamheter (MKB) och för kemiska produkter (krav på märkning och information).

• Burgman, M. (2005) Risks and decisions for conservation and environmental management. Cambridge University Press. [Läs min recension av boken i Risk Analysis]
• Cullen, A. C. och H. C. Frey (1999) Probabilistic techniques in exposure assessment. A handbook for dealing with variability and uncertainty in models and input. New York, Plenum Press.
• Hoffman, D. J. et al. (1995) Handbook of ecotoxicology. Boca Raton, Lewis Publishers.
• Kammen, D. M. och D. M. Hassenzahl (1999) Should we risk it? : Exploring environmental, health, and technological problem solving. Princeton, N.J., Princeton University Press.
• Klaassen Curtis, D. (2001) Casarett and Doull's toxicology : The basic science of poisons. New York, McGraw-Hill.
• Paustenbach, D. J. (2002) Human and ecological risk assessment : Theory and practice. New York, Wiley.

En fullständig miljöriskanalys, från början till slut, är ofta ett mycket omfattande arbete. Lyckligtvis så finns det ofta användbara underlag att utgå ifrån, så "hjulet behöver inte uppfinnas på nytt". För många ämnen, produkter och verksamheter har det genomförts riskanalyser och kriteriedokument av god kvalitet är redan framtagna, både här i Sverige och på andra håll i världen (WHO, IARC, det amerikanska naturvårdsverket, olika arbetsmiljöinstitut, osv.). Uppgiften blir då främst att söka i litteraturen, samla in, kritiskt granska, sammanställa och tolka dessa underlag samt bestämma exponeringen. För exempelvis ett luftutsläpp så sker det oftast genom en kombination av miljömätningar och spridningsberäkningar.

Jag står gärna till tjänst om Du vill utnyttja min kompetens och i listan med publika rapporter hittar Du exempel från miljöriskanalysens olika delar. Jag ansluter mig helt till de "Principles for Risk Analysis" som har fastlagts av Society for Risk Analysis.

Titta även gärna på min C.V. med referenser till uppdragsgivare.