[Hem | Kompetens | Verksamhet | Miljökemi | Riskanalys | Dataanalys | Optimering | Länktips]
Polyklorerade dibenso-p-dioxiner (PCDD) och dibensofuraner (PCDF) är två grupper av ämnen som har tilldragit sig speciell uppmärksamhet pga sin höga giftighet (toxicitet). Ofta sammanfattas de båda ämnesgrupperna (samt några särskilt giftiga kongener av PCB) under beteckningen "dioxin" eller "dioxiner".
PCDD och PCDF hör till de tolv ämnen och ämnesgrupper som omfattas av Stockholmskonventionen om långlivade organiska miljögifter (UNEP, 2001). Nyligen presenterade även EU-kommissionen en strategi för att minska exponeringen för dessa ämnen (European Commission, 2001). I dessa dokument är fokus på att eliminera oavsiktlig bildning och utsläpp från förbränning och industriella högtemperaturprocesser, men även diffusa källor uppmärksammas.
Hos människor kan dioxiner ge upphov till en speciell form av hudskador som kallas klorakne. Möjliga cancerrisker har fått stor uppmärksamhet de senaste decennierna, men nu har oron ökat för fosterskador, samt effekter på immunsystem och reproduktion. Det finns 210 möjliga kombinationer för att binda kloratomer till kolskeletten för dibenso-p-dioxin och dibensofuran och följaktligen 210 olika kongener. 17 st av dessa är särskilt giftiga och de brukar räknas samman som ett viktat medelvärde, till mängd TCDD-ekvivalenter eller toxiska ekvivalenter (TEQ).
I figuren nedan avbildas den giftigaste kongenen 2,3,7,8-tetraklordibenso-p-dioxin (TCDD) och den kongen som lämnar det största bidraget till TEQ i rökgaser från förbränning, nämligen 2,3,4,7,8-pentaklordibensofuran.
2,3,7,8-Tetraklordibenso-p-dioxin och 2,3,4,7,8-pentaklordibensofuran, i figuren visas även hur klorsubstituenterna i de olika kongenerna numreras.
I listorna med tidskriftsartiklar, presentationer och publika rapporter finns många exempel på hur dessa miljögifter bildas och sprids, samt åtgärder för att komma till rätta med miljöproblemen.
Läs mer:
English homepage