Varför så tyst om riskerna med nano?

Samtidigt som nanotekniken kan användas i människans tjänst och har egenskaper som aldrig skådats kan partiklarna bli farliga för både människan och naturen. Varför debatteras inte detta i Sverige utan bara i USA och i övriga Europa? Det frågar sig Tomas Öberg, docent i miljökemi vid Högskolan i Kalmar.

Storleken på nanopartiklarna gör att de kan penetrera biologisk vävnad i en helt annan utsträckning än större partiklar, skriver debattören. Nanotekniken är ett dynamiskt forskningsfält under snabb tillväxt. Miljarder satsas på att utveckla nanostrukturerade material med kemiska och fysikaliska egenskaper som naturen aldrig tidigare har skådat. Effekterna av dessa material på biologiska system och organismer är svåra att bedöma. Lika svårt är det att förutse nanoteknikens inverkan på samhällets utveckling.

Uppenbart innebär nanotekniken både möjligheter och risker. Självklart borde då även risker och miljöpåverkan diskuteras. Den debatten finns till viss del i Nordamerika och ute i Europa, men varför är det så tyst här hemma i Sverige? Det kan inte vara rimligt att finansiera teknikutveckling utan att samtidigt utreda och diskutera dess konsekvenser.

Nanomaterial brukar definieras som strukturer som är mindre än en tiotusendels millimeter. Det är pyttesmå partiklar, ofta med nya egenskaper som samma material saknar i makroskala. En sådan egenskap är den kraftigt ökade reaktiviteten. Det beror på att den exponerade partikelytan ökar i direkt proportion till storleksminskningen och det är vid ytan som de kemiska reaktionerna sker. Denna ökade reaktivitet kan användas för en resurssnål "grön kemi" och för att destruera miljöskadliga ämnen, men samma egenskap kan även göra nanopartiklarna farliga för både människor och natur.

Storleken på nanopartiklarna för även med sig att de kan penetrera biologiska vävnader i en helt annan utsträckning än större partiklar.

Det kan utnyttjas i medicinska tillämpningar, men innebär också i detta fall risker. Nanopartiklar som vi inandas deponeras i hela andningssystemet, alltifrån näsan till längst ut i lungblåsorna. Nanopartiklarna kan ofta undgå de naturliga skyddsmekanismerna och nå direkt ut i lymfa och blodomlopp. Likaså kan nanopartiklar tas upp i matsmältningssystemet och kanske även penetrera huden.

Storleken är inte det enda som har betydelse. Partikelytan kan modifieras med olika typer av beläggningar som helt förändrar dess egenskaper. Det försvårar ytterligare riskbedömningen. En frågeställning som är av särskild betydelse är samverkan mellan nanomaterial och andra miljöföroreningar. Nanopartiklar har en extremt god mobilitet i miljön och många nanomaterial är dessutom mer eller mindre persistenta. Misstankar finns också att de kan bioackumuleras. Därmed skulle de kunna fungera som transportörer av andra miljöskadliga ämnen, både geografiskt och i näringskedjan. Nu är nanopartiklar inte något helt nytt i naturen. Nanomaterial finns naturligt i olika mineral, vulkanaska och marina aerosoler. Nanopartiklar emitteras även från fordonstrafiken och annan förbränning. Hälsorisker som kan förknippas med inandning av ultrafina partiklar är därför redan ett aktivt forskningsområde. Det är möjligt att kunskapen kring dessa luftföroreningar delvis kan överföras på de avsiktligt tillverkade nanomaterialen. Det finns dock en rad skillnader som försvårar överföring av resultat, exempelvis skillnader i storleksfördelning, form och sammansättning.

Sverige är ett litet land med begränsade forskningsresurser. Många menar kanske att det då är bäst att vi enbart fokuserar på tillämpad teknisk forskning. Jag tror att det är ett farligt synsätt, inte minst om vi vill utveckla och få acceptans för nanotekniken. Vårt bidrag behövs, och egna forskningsinsatser kommer att underlätta för oss att ta del av andras kunskap. Kunskapen måste sedan föras vidare och riskkommunikation bör vara en prioriterad uppgift. Hanteringen av genmodifierad gröda har visat hur utvecklingen kan stanna upp om en öppen debatt och dialog saknas.

Nanotekniken är ett högt prioriterat forskningsområde med stor potential för vårt lands ekonomiska och sociala utveckling. Nanotekniken kan även bidra till ett bättre resursutnyttjande, minskade utsläpp och nya metoder för att rena mark, luft och vatten. Det är viktiga bidrag till förverkligandet av ett giftfritt och hållbart samhälle. Det är svårt att förstå den avvaktande hållning som myndigheter, forskningsfinansiärer och regeringen intar när det gäller att undersöka och utvärdera nanoteknikens risker. För att dra nytta av fördelarna så behöver vi nu en genomgripande och tvärvetenskaplig forskningsinsats för att klarlägga riskerna. Den kunskapen är en förutsättning för en snabb teknikutveckling.

Debattartikel av Tomas Öberg publicerad i Ny Teknik, 18 maj 2005.